Att vårda ett gammalt hus kan på många sätt jämställas med att förvalta ett dokument som inte bara berättar om gånga tiders byggnadssätt utan också säger någonting om hur man levde och tänkte förr. På så sätt innebär det ett ansvar inför omvärlden som går utöver det personliga intresset.
Ur denna synpunkt är det väsentligt att huset bevaras i så ursprungligt skick som möjligt. Varje åtgärd innebär en större eller mindre förvanskning och den grundläggande inställningen vid vård eller upprustning måste vara att ständigt ifrågasätta alla insatser. Vad är nödvändigt att göra och kan det göras på ett hänsynsfullare sätt mot det befintliga?
ORIGINALSKICKELLER BEFINTLIGT SKICK?
I den rena monumentvården där antikvariska intressen är starka utgör de bägge linjerna återställande till originalskick eller bevarande i befintligt skick två vitt skilda principer. Om man ska vara konsekvent borde man också återskapa respektive behålla den användning som byggnaden är avsedd för.I de flesta fall handlar byggnadsvård i praktiken om genomförande av förändringar med hänsyn tagen till dessa båda huvudaspekter, originalskick och befintligt skick.
GENOMGRIPANDE RENOVERING
I allmänhet rustas ett mindre hus upp för eget bruk och ofta sker upprustningen i samband med ägarbyte. Det är ganska givet att den som vant sig vid sitt hus känner det mindre angeläget att göra förändringar. Det är lika givet att en ny ägare är mer öppen för en ge-nomgripande renovering och, tyvärr, att för in nyheter som inte alltid passar så väl med det hus han förvärvat.
FÖRÄNDRINGSKRAV
Det sammanhang ett hus i dag ingår i är om inte annat förändrat genom en förändrad livsstil. Konsten att genomföra en upprustning på ett rimligt sätt består därigenom snarare i att bearbeta sina förändringskrav så att de pas-sar huset än tvärtom. Har man lyckats med den bearbetningen är halva jobbet gjort.
” Ett trähus som tas väl om hand kan bevisligen få tusenårigt liv, men ett som inte vårdas förfaller snabbt.”
(bild) Luddes stuga byggdes 1719 och är Nynäshamns äldsta boningshus. Den visar beständigheten i ett trähus som tagits väl om hand genom åren. Liggtimring, även känt som knuttimring, var den helt dominerande husbyggnadstekniken i Sverige långt in på 1800-talet.
(bild) För att kunna bygga enklare och snabbare utvecklades tekniken med restimmer under 1700-talet. Under slutet av 1800-talet blev det den dominerande husbyggnadstekniken i Sveriges städer och tätorter.
(bild) Ett sätt att få en enkel och behändig fasadbeklädnad är att förse timret med en skyddande putsbeklädnad, så kallad revetering. Putsade hus förekom före 1850 endast på herrgårdar, men under slutet av 1800-talet och fram till 1930 var revetering en vanlig teknik i Sveriges storstäder.
Skriv ut
PDF version
