VAD GÖR NI egentligen med hösten, kamrater? För de flesta svenskar är hösten något djupt sorgligt, det definitiva slutet på den enda tid då man fått leva ordentligt – sommaren.
All tid fram till sommaren är som ett slags livsuppehållande verksamhet i väntan på det riktiga livet, det som levs dessa högst tre månader på sommaren. För en utlänning från andra sidan jorden är detta så tydligt. Han kan komma till Sverige för första gången i juli och bli blixtförälskad i alltihop. Han återkommer en vecka i november och undrar då inte bara vart Sverige har tagit vägen utan i synnerhet vart alla dessa trevliga människor försvunnit. För det är inte bara ett helt annat land han nu kommit till, det är också ett helt annat folk som bor där.
Vad den uppskakade utlänningen inte inser är att denne höstsvensk egentligen är den rätte svensken, den normale. Det är under den mörka årstiden som det skandinaviska, lutheranska lynnet kommer till sin fulla rätt, det är då den svenska nationalkaraktären blommar ut, tystnaden, butterheten och framför allt, det stora allvaret.
Vi svenskar trivs med hösten, för på något märkligt sätt är det så i Sverige att man trivs mycket bättre i skuggan av den stora katastrofen än i väntan på den stora karnevalen. I Sverige är det fullkomligt normalt och självklart att massmedierna dagligen bombarderar folket med den ena katastrofrapporten efter den andra. Varje nyhetssändning har minst ett par inslag som inleds med ”allt fler människor hotas av …” och så kommer någon ny upptäckt som någon sadistisk forskare kommit fram till efter att ha matat laboratorieråttor dygnet runt i tre månader med till exempel gelehallon. Folket suckar, tar en kaka till och bläddrar i tidningar som avslöjar andra larm, och hot, och katastrofer, man suckar och bläddrar vidare, för allt detta berör ändå inte oss, inte dig och inte mig. På kvällen får man se samma larm i TV fast då i bild. Och ve den kommentator i pressen som vill verka seriös och som i sin spalt fått med att han är emot de vita i Sydafrika, mot barnmisshandel och drogmissbruk, mot Contras i Nicaragua och mot nolltaxerare och upprustning, men glömt KÄRNKRAFTEN. Han får sina becquereller varma och glömmer rodnande efter detta aldrig att han måste ta med allting på en gång, som i en trosbekännelse. Detta är bombardemang av VIKTIGA och ALLVARLIGA och ödesmättade kommentarer pågår hela tiden utan paus i alla program, förmiddag, eftermiddag, kväll och sena nätter och sen nästa morgon igen så de stackars nyhetskonsumenterna hinner aldrig hämta andan, smälta och reflektera.
Larmen blir som en självklarhet, oundviklig ljudkuliss, lika oundviklig som hösten är över oss och påminner om livets slut. Sålunda uppfostrad och kulturformad reste jag ut i världen och fann att allting kan ses på olika sätt, beroende på var man är och vem som tittar. Detta gäller för hösten också. Då hösten är död och slut för svensken är exakt samma höst galapremiär, pånyttfödelse, rivstart och förhoppning om ett nytt och härligt liv i Frankrike. Rentrée heter det och betyder ungefär komma igen, återkomst – börja om igen. Och det är precis vad fransmännen gör varenda höst. Det är inte bara skolorna som drar igång med pukor och trumpeter och börjar en ny termin – hela samhället, alla har rentrée. Varje politiker med självaktning ser till att han håller en fest eller en presskonferens eller ett särskilt viktigt tal just nu, så att alla tidningar är där och läsarna kan se att just han har gjort rentrée. Bokförlag, teatrar, affärer, företag, restauranger, radio och Tv, alla har rentrée och stor galapremiär efter den långa semestermånaden augusti. Visst blir träden allt gulare här också, visst blir det mörkare på morgonen, det kan nästan vara frost på marken i september och kastanjerna faller med dova dunsar på de parkerade bilarna i alléerna där de tillbringat dygnsvilan, som det så vackert heter på svenska. Här rusar folket fram på hösten i ett slags glad förväntan och entusiasm, härligt, hösten är här, nu gör vi alla rentrée. Så kan man också göra med hösten. Gör något av hösten kamrater!
UR HERMAN LINDQVISTS BOK GALLFEBER
FOTO: JOHANNA JANSSON