IBLAND SKULLE DET VARA kul att träffa någon av dessa så kallade vise kineser som suttit och funderat ut alla dessa dumheter som man full av vördnad, nickande ska hålla med om. Man skulle säga dem några sanningens ord. Det finns massor av människor som älskar sina hus och trädgårdar därför att de älskar att måla, greja, böka och gräva. Så finns det andra som skapar med sitt inre och därför hatar allt praktiskt. I synnerhet i hus och trädgård.Det var dags att för mig att ge mig av på en ny resa.
Det är svårt att resa bort ibland, men man kan alltid citera någon gammal kines, till exempel han som sa: Om du tänker för länge på nästa steg kommer du att få tillbringa livet på ett ben. Och vem vill det? Strax innan jag gav mig av tittade jag i brevlådan. Där låg en bara en liten lapp från vat-tenverket, deras inspektör hade passerat och bad oss att ringa upp. Jag stoppade lappen i fickan. Och glömde den. Några dagar senare hittade jag den och läste upp vad som stod för min käresta i telefon. Hustrun ringde vatteninspektören, som bekymrad hade noterat att vi de senaste tre månaderna hade konsumerat dubbelt så mycket vatten som under ett helt år. Kunde det vara något fel?
Det kunde det. Någonstans djupt under oss forsade vatten ur ett trasigt rör. Jag som alltid har smidiga lösningar till hands, föreslog att hustrun skulle ringa rörjouren. Så blir vi av med eländet, sa jag och citerade en annan snusförnuftig kines: Ordna upp ett bekymmer och du håller hundra andra från livet.Rörjouren fällde sin dom: Läckan går inte att spåra. Ni måste lägga ett nytt rör. Det tar tre dagar och kostar bara tiotusen, sa han. Han hade en kompis … Ja, ja sa min käresta. Gör det så fort ni kan. Jag ska ha gäster. Inga problem, sa rörjouren. Han hade fel.Ritva, vår första gäst, hade kommit iförd högklackade skor, sidendress och tung kappsäck. Det var omöjligt för henne att ta sig upp till huset. Men Ritva vet alltid råd. Hon visslade på ödeläggarna av vår trädgård och innan någon visste vad som hade hänt bar den ena gubben Ritva och den andra hennes väska fram till huset. Femtio meter terränglöpning med tung packning.
Kvinnorna installerade sig på husets andra sida. Där blommade trädgården, där var paradiset. På uppfartssidan härskade djävulen, skyttegraven blev allt djupare, vallar av jord och sten allt högre. Tre dagar gick, skyttegraven fylldes igen och låg nu kvar som en nygrävd grav med en hög vall på magen. Fortfarande kunde ingen åka ut och ingen åka in. Möjligtvis bilar på styltor. Fler gäster väntades. Förtvivlan stor i huset. Som vanligt visste jag vad som skulle behövas. Be gubbarna köra bort vallen, betala dem lite extra så går det nog fort, sa jag.Gubbarna vägrade – de sa att vid första häftiga regn sjunker vallen ned och allt blir bra.”Bah!” Sa hustrun och beordrade dem att omedelbart köra bort vallen. Hon ville komma ut med bilen. Nu. Inte om tre veckor.
Vallen försvann. Nya gäster anlände. Kom natt. Kom regn. Kom morgon. Kom katastrof.
Marken hade sjunkit och där vallen hade legat låg nu en djup, femtio meter lång ny skyttegrav. Precis som gubbarna hade sagt. Ingen kunde köra ut och ingen kunde köra ut.Nya telefonsamtal. Gubben beordrades köra tillbaka vallen. Gick inte, den var såld , sa han. Köp en ny! Ropade hustrun förtvivlat. Visst, visst, sa gubben. Han hade en kompis …Då kvällen kom var skyttegraven igenfylld med jord från ile de France, prima matjord. Föll natt, föll regn, sköljde bort all jord. Då imse vimse spindel klättrat upp igen var fram-sidan av tomten och gatan nedanför förvandlad till träskmark av flytande lera.
Gästerna kom. Gästerna for igen, för de kunde inte komma in. Total brist på bärare och styltor.Nya lastbilar. Grus skyfflades en hel dag. Lastbil från trädgårdsmästeriet anlände med rullad gräsmatta. Vallen och skyttegraven försvann. Istället låg där plötsligt en fin uppfart, beklädd med en grön gräsmatta i mitten. Prydligt.Där stod jag en morgon, pigg och nyter, be-undrande friden, skönheten och stillheten på tomten. Var det härifrån jag hade fått alla dessa undergångs- och katastrofrapporter?
Det var det. Det fick jag skriftligt på, några dagar senare, då räkningarna kom från rörgubben och hans kompisar. Tre dagar och tiotusen blev sju dagar och femtiotusen. Så var allt lugnt igen. Por el momento, som spanjorerna säger, men själv har jag lärt mig en teknik att hålla tummarna samtidigt som jag lever och arbetar. Träffar jag en av dessa kineser ska han få en spade i huvudet.
UR MED EN GNUTTA FAX







