Svensk partipolitik engagerar allt färre, medlemssiffrorna sjunker inom alla partier. Färska undersökningar visar att de allra flesta svenska statsråd inte bara är okända för den stora allmänheten, de får dessutom allt lägre betyg av de väljare som över huvud taget vet vad de gör. De flesta statsråd, som dessutom är riksdagsmän, framstår som bleka doldisar utan utstrålning.
En del kommentatorer ser ett hot mot demokratin i detta svenska ointresse för politik och politiker. Jag tror tvärtom. Jag tror att ointresset är ett sundhetstecken. Sverige mår i stort sett ganska bra. I det ögonblick det dyker upp stora och verkliga motsättningar och problem, i det ögonblicket flammar också intresset för politik och politiker upp.
Man kan ställa sig frågan: Tänk om det är så att våra politiker helt enkelt speglar den svenska väljarkåren? Svenska människor väljer sina politiker för andra meriter än deras underhållningstalanger och för övrigt är det inte bara politikerna som är tråkiga.
Hur många färgstarka, karismatiska, livsglädjebubblande biskopar, företagschefer, landshövdingar, regementschefer, eller varför inte chefredaktörer, finns det i detta land? Personer som bara behöver öppna munnen för att det ska bli tyst i lokalen och publiken under skratt och tårar får insupa spirituella visdomsord, kunskap och stärkande ledarskap? Hur ofta händer det?
Politiker var roligare förr. Det fanns en tid då svenskarna, precis som finländarna eller britterna, skrattade med och inte bara åt sina politiker. På Tage Erlanders tid och Gunnar Strängs tid till exempel. Hur många roliga historier kan du om Göran Persson? Pierre Schori? Lars-Erik Lövdén?
Om finländska politiker finns det massor av historier, som klassikerna om före detta utrikesministern Ahti Karjalaine, som ansågs vara skral i engelska. En gång i Australien skulle han åka i en elegant hotellhiss med konduktör, men kunde inte säga åttonde våningen på engelska. Efter en stunds funderande sa han: ”Seven up, one more”. En annan gång var han på en fin middag och satt bredvid en vacker dam. Han blev genast intresserad och funderade länge på en öppningsreplik. Så han sa: ”I love you!”. Damen tyckte det lät lovande, så hon sa ”I love you too”. Nu blev Karjalainen lätt panikslagen. Han tänkte så att svetten rann i pannan. Så fick han till slut ur sig: ”I love you three”.
Sådana historier berättas inte om dagens politiker. Men om gårdagens. Vi hade en gång en utrikeshandelsminister som hette Gunnar Lange, alla karikatyrtecknares favorit. Han var nämligen lätt avporträtterad med karakteristiskt stor näsa, tjocka läppar, utstående framtänder och kal hjässa. Han ansågs vara en skral talare.
En gång var han på väg till ett stort och viktigt socialdemokratiskt kvinnomöte, där han skulle vara huvudtalare. Darrande inför uppgiften mötte han finansminister Gunnar Sträng, en man som bar både livrem och hängslen och som därför hade allt under kontroll. Lange bad Sträng om råd. Sträng svarade genast: ”Du måste börja med en rolig historia. Gör så här. Du kommer in, säger ingenting utan blickar bara ut över kvinnorna, så säger du: Då jag står här känner jag mig som shejken inför sitt harem som sa: Jag vet vad jag ska göra, men inte var jag ska börja! Sen hör de på vad har att säga, sanna mina ord”, sa Sträng.
Ett utmärkt råd och en bra historia, tyckte Lange. Han skyndade uppmuntrad till sitt kvinnomöte. På något osäkra ben steg han upp i talarstolen. Då han tittade ut över havet av förväntansfulla damer, bleknade han. Men så kom han ihåg Strängs historia. Nästan. För han sa: ” Då jag står här känner jag mig som shejken som stod inför sitt harem och sa: Jag vet var jag ska börja, men inte vad jag ska göra.” Damerna lär ha sett mycket förbryllade ut. Talet gick inte så bra.
UR ”MED EN GNUTTA FAX”