Det finns en period varje år då man är farligt nära att bli reformerad till oigenkännlighet. Det brukar vara dygnen närmast nyårsnatten. Ni vet den gamla visan, nytt år, nytt liv.
Det är vi den tidpunkten som min nätta japanska badrumsvåg brukar knacka till och stanna. Den kommer inte högre – nästa steg är sumobrottarklass och då krävs lyftkran eller liknande. Det är ungefär då, det måste jag erkänna, som även jag kan ryckas med av allehanda lättköpta frälsningsläror i veckopressen. Alla dessa goda råd och hurtiga uppslag. Det ska bara ta någon vecka – och allt blir annorlunda, försäkrar alla. Den här gången räddades jag i absolut sista minuten, så nära har det aldrig varit förut.
Säkert välmenande närstående hade gett mig plaggen som behövdes för att sätta igång att motionera. Personligen har jag ingenting emot motion. Jag brukar gå minst sex gånger i veckan ned till brevlådan, nere vid grinden. Jag tar posten, den brukar vara tung, samt går hela vägen tillbaka. Ibland händer det att brevbäraren är försenad, det är då jag tvingas gå två gånger samma dag.
Jag följer alltid rådet att gå i trappor och strunta i hissen. Sålunda går jag alltid upp till mitt arbetsrum på övervåningen. Det finns ingen hiss. Ofta tvingas jag ända ner i källaren för att hämta någon bok som förvaras där. Så går jag upp med den. Om man lägger ihop allt det här så får man många hundra meter motion om dagen. Minst. Så nog hänger man med.
Kring nyår varje år brukar familjerådet sätta igång och förklara vad som är bäst för en annan. Den här gången var vinkarna mycket grova. Det ena paketet efter det andra innehöll allt som behövs för den glade motionsjoggaren, komplett med olidlig bok av store joggarprofeten.
I Asien, där ju ändå majoriteten av jordens befolkning bor, där såg man annorlunda på allt detta. Min indiske vän, som jag regelbundet sökte upp i Calcutta, brukade för varje gång vi sågs utropa med allt större förtjusning: You have improved! Du har förbättrat dig, skulle det betyda.
Självklart myste man belåtet. Vem vill inte bli bättre och bättre. Detta fortsatte många gånger tills han en gång då vi möttes, klappade lite lätt på min mage innan han utbrast i sitt vanliga och lite imponerade: You have improved!
Det var så han menade. För honom och många hundra miljoner indier var, av lättförståeliga ekonomiska och andra skäl, min långsamma jäsning en klar förbättring. Ju stadigare på jorden, desto friskare och desto mer framgångsrik var min utstrålning. I Indien.
Hur som helst, där stod jag en dag hemma i Chambourcy, fullt besluten att i alla fall prova hur det skulle kännas att förbättras på europeiskt vis. Jag förberedde mig noga. Meteorologiska observationer visade hyggligt väder. Skorna doftade fortfarande av nytt gummi, byxorna var rena och släta på insidan. Tröjan var blänkande vit och med mitt födelseår tryckt på bröstet. Den framhävde skoningslöst magens alls icke längre särskilt dolda djup.
Jag spanade ut genom fönstret och såg att ingen granne var utom synhåll. Jag drog ett djupt andetag och gav mig ut i världen, beväpnad endast med pannband. Här skulle löpas. Gatan ligger något skymd från vårt hus, så man kan inte se vad som händer där nere då man stängt sin dörr.
Jag kom till grinden och tvekade något. Det stod folk på trottoaren, visserligen med ryggen mot mig, men ändå. Jag sprang ut åt vänster. Där stod fler människor, alla kantade på trottoaren. ”fel håll, fel håll!” ropade någon skämtare.
Jag kutade framåt och började redan känna mig som min barndoms Emil Zatopek såg ut då han malde in på sista varvet i Helsingfors Olympiastadion. Trafiken var avstängd. En polisbil kom med blinkande lampa och då såg jag dem, löparna. Först några stycken, så flera hundra. Det var årets stora maratonlopp! Alla på väg mot mitt håll. Folk hurrade och applåderade. Vad skulle jag göra? Jag kunde inte springa emot strömmen. Skulle jag springa med dem? Jag stannade.
Då trycktes en saftflaska i min hand från en servicebil som passerade. Där stod jag, omgiven av framrusande motionslöpare och drack deras hälsodryck. Jag drack länge. Till slut hade de flesta passerat. Jag vände då om och sprang på lätta fötter och med kluckande mage hem igen, fast besluten att låta marorna ha sin gång. Utan mig.
UR ”MED EN GNUTTA FAX”