”TITTA HÄR”, sa hustrun, ”vem som helst kan lägga parkettgolv nu för tiden. Det säger bara klick och så ligger plankorna där. Det står i den här artikeln. Det är en jämlikhetsfråga, står det. Man behöver inte hyra in hjälp utifrån. Det kan du fixa själv på någon dag, står det. Behövs ingen fackunskap. Titta själv! Under helgen kan du lägga nytt golv i både sovrummet och vardagsrummet!”
Nu är hon där igen. I Sverige skyddas alla avarter och minoriteter. Det finns ombudsmän för alla. Snart finns säkert en ombudsman för ombudsmän också. Men vem bryr sig om oss, vi som har svårt att se det roliga i att få hemmet förvandlat till en byggplats där man snubblar på virkeshögar i varje rum och där helgfriden slits sönder av hammarslag och skärande maskiner? Vem skyddar dem som skär sig redan på omslagspappret då de ska öppna julklappen med den nya verktygslådan? Ingen! Vi får försvara oss själva. Misstänksamt lusläste jag artikeln hon gav mig. Skribenten pöste av stolthet över parkettgolven han hade fixat där hemma. Alldeles själv. Det sa bara klick och där låg de nya golven som blanka speglar. Fast doftande av nylackat trä.Jag hittade omedelbart de svaga punkterna.
I texten stod ingenting om klimatet och miljön. Ofattbart! ”Tänker du inte alls?” frågade jag hustrun. ”Hur ska det gå med barnbarnen och deras barn? Jag bara frågar. Tittar
du någonsin på TV? Har du inte förstått någonting? För varje planka du vill klicka in i vår golv hörs ett knak och ett brak i den tropiska regnskogen och där uppstår en liten lucka. Den blir större och större ju mer golv som täcks. KNAK BRAK!
Snart är luckan stor som en landningsbana på Arlanda. Marken
är uppfläkt som ett blödande sår. Den röda jorden väller fram. Så kommer regnperioden! Vattnet forsar ner mot närmaste
by. Allt dränks. Byborna far omkring på de flytetyg de har. Boskapen drunknar, människor förgiftas, men du bara klickar så det står härliga till! Du bara beställer mer plankor så att isarna smälter på Grönland. Det är säkert. Vattnet stiger. Maldiverna sjunker, Maldiverna där du har haft så skönt. Det blir aldrig mer någon vinter hos oss. Fjällen täcks med gran och tall. Vasaloppet körs i badbrallor med stavgång mellan palmerna. Allt detta bara för att du vill klicka dig till nya golv!
Om inte vi själva tar ansvar här och nu – vem ska då göra det?”
Jag kan inte påstå att hon föll i gråt precis. Men hon verkade lite tagen och under mitt rop på hjälp, min vädjan om att rädda jorden, rullade hon nervöst ihop tidningen hon hade läst. Jag lutade mig tillbaka och fortsatte läsa min mycket intressanta bok, då det liksom sa KLONK i skallen. Min skalle.
Hon hade drämt till mig med den hoprullade tidningen. I nästa stund var hon ute ur rummet, på väg till telefonen för att ringa Kalle och Ritva. De älskar att klicka golv. Snyggt blir det också. Sedan blev det rekordvinter. Där ser ni att man måste sätta stopp ibland. Kanske var det jag som räddade den här vintern!
”Vem skyddar dem som skär sig redan på omslagspappret
då de ska öppna julklappen med den
nya verktygslådan? Ingen! Vi får försvara oss själva.”
Skriv ut
PDF version
