Kattis Ahlström
”Medievärlden är en så speciell miljö. Jag behöver komplettera den med biståndsfrågor och den typen av människor och miljöer. Får jag inte det så mår jag helt enkelt inte särskilt bra …” Villa Aktuellt har träffat Kattis Ahlström som förklarar sitt starka engagemang i Bris- och FN-frågor.
DET HAR GÅTT snart 17 år sedan Kattis Ahlström slog igenom som programledare i SVT:s lördagsunderhållning 7–9. Sedan dess har hon hunnit med att pröva på det mesta mellan Melodifestivalen och Uppdrag Granskning. Nu är hon aktuell med Kattis & Company där hon kombinerar sin egen månadstidning med en talkshow och tillhörande hemsida.
– Från början hade jag nog inte tänkt att det skulle heta som jag, erkänner hon. Men ser man bakåt så har jag ett ganska starkt varumärke. Det finns fördelar med det, men också nackdelar. Framför allt att man lätt blandar ihop varumärket med personen.
Är det svårt att sätta gränsen för dig också?
– Nej, det är det egentligen inte. Min privatperson är en sak och mitt varumärke ett annat. Jag måste stå bakom det vi gör, vilket jag gör samtidigt som jag ju inte helt kan identifiera mig med varumärket, för då blir det ju jättekonstigt och förvirrat …
MER KOMMERSIELL Kattis & Company-tidningen har ett större fokus på relationer än vad TV-versionen har. I TV handlar det mer om samtal. Kattis bjuder helt enkelt in kända personer på middag och låter dem lära känna varandra.
– Kriteriet för vilka gäster det blir är att det ska finnas ett allmänintresse. Jag tycker det är kul, precis som när man har middagsbjudning själv, att ta reda på vem passar med vem. Man hittar en gemensam nämnare.
Har projektet blivit som det var tänkt?
– Det förändras och skapas under vägen, men jag hoppas det håller på att formas till det jag vill. Tanken är ju att det ska finnas olika kanaler. Vill man läsa tidningen ska man kunna göra det, är man intresserad av TV kan man se där och så hittar man en sorts gemenskap på webben.
Är det någonting som har tillkommit under resans gång?
– Det som hela tiden tillkommer i den här världen är att man måste vara kommersiell. Jag är fostrad på SVT och har nog en ganska blåögd syn på vad man kan säga och göra. Nu har jag lärt mig att man faktiskt måste skrika ganska högt. Det är en balansgång. Vi vill hitta en ny publik som inte köper tidningen för att man får en massa prylar på köpet. Vi vädjar ju till att läsarna ska vara intresserade av innehållet. Men man måste vara kommersiell i den här världen om man ska kunna slåss mot de andra. Det är korta sekunder i kassakön som folk tittar åt tidningsstället och då måste man synas. Köpinstinkterna förändras ju hela tiden, vilket i sig är en väldigt spännande diskussion. Men läget håller på att trissas upp, precis som TV-program trissas upp i form av hur mycket man lämnar ut och hur små barn som får vara med. De gränserna har ju förflyttats, för tio år sedan hade man inte trott sina ögon. Nu reagerar man med ett jaha…
BISTÅND
Barns utsatthet, inte bara i media, är något som Kattis Ahlström är extra känslig för. Hon är sedan flera år tillbaka aktiv inom BRIS, en organisation som ligger henne varmt om hjärtat.
– För mig är det så att jag har en väldigt självklar röst, eller självständig kanal till barn. Jag tycker att jag har lätt att identifiera mig med barn. Speciellt i åldern mellan 9–12. Enligt mig är det de smartaste varelserna som finns. Sedan är det något som händer, då börjar de bli påverkade och gå in i grupperingar. De börjar förstå att de inte är så fria. Men med 9-12 åringar så…
Men det är inte bara barnfrågor ligger högt på Kattis agenda, som goodwill-ambassadör för FN:s befolkningsfond arbetar hon också med tunga frågor som till exempel mödradödlighet i tredje världen.
– Det är ett ganska lågt intresse kring mödradödlighet i Sverige. Det är en av de svåraste frågorna man kan driva. Det ligger så långt ifrån oss eftersom vi inte har det problemet här. Men en kvinna i minuten dör i världen på grund av förlossningsproblematik, vilket är svårt att ta in i vår del av världen.
– Jag besökte Ersta Diakoni igår kväll och de arbetar ju mycket med död och hospis. Det är samma sak där, folk vill inte veta av det. Konstigt nog, eftersom vi alla ska dö någon
gång. Då tänkte jag just på det här med människors engagemang. I princip alla de som är engagerade, oavsett vem det är, har en personlig erfarenhet av det här. Alla har varit med eller känner någon som har drabbats. Det är nog något sådant som krävs. Det är samma med mig, jag tror inte jag hade varit lika engagerad om jag inte hade varit i Zambia och sett mammor dö eller sett barn som skadas vid förlossning. Så jag kan förstå att folk inte riktigt orkar ta det här till sig. För det är svårt om man inte har sett det själv.
Egen talkshow, tidning, aktiv i Bris och FN, hinner du med allt?
– Nej, det är alltid något som får stryka på foten. Men jag har alltid varit en engagerad person. Det kan se ut som om jag jobbar för mycket, vilket jag kanske gör ibland, men om jag bara skulle hålla på medievärlden så skulle jag inte palla med. Det låter kanske konstigt. Andra har yoga och sådant, för mig handlar det om att jag behöver båda delarna av hjärnan.
Du förknippas främst med underhållning.
Känner du ibland att de allvarligare delarna av det du gör hamnar lite i skuggan?
– Så kan det nog vara, det gäller att värja sig emot förväntningarna. Jag tror att man får passa sig för det här med att alla får en bild av mig. Det är lätt att den blir väldigt ensidig. Jag kan nog vara lite känslig för att det ska halka över i någon sorts glättighet. Inte för att jag tycker illa om nöjes-TV, för det är ju det jag gör.
– Jag vill på ett lättsamt sätt få människor upptäcka saker som man inte visste att man var intresserad av. Man kan paketera saker lite enklare, lite vänligare och med en lätt ton. Men man ska kunna få en tankeställare. Ta de program jag gör nu, det är flera som har sagt till mig saker som; ”det var bra det där Mark Levengood sa om hur det är att vara man”. Du vet, sådana korta grejer. Jag tror mycket på det här med att människor ska prata med varandra. Kan tidningen och TV-programmet bidra med det, så tycker jag det är bra och kan köpa att jag kanske är lite mer lättsam i min framtoning. Bara det finns något allvar i botten.
Skriv ut
PDF version
Läs tidningen här
