Herman Lindqvist: Sopor som reser

Tidningarna skriver om hur hushållssopor förs kors och tvärs över hav och kontinenter.De köps upp i ett land, slängs i ett annat. Oftast u-land. Upprörande men samtidigt skräckfascinerande. Där fladdrar ens gamla anteckningar i den afrikanska vinden, där ligger ens utslitna vänstersko och tomma kaviartub i den brännande solen. Kanske blir de uppgrävda av någon arkeolog om fyra hundra år. Vilka slutsatser ska han dra? Även jag har seglat med sopor. Fast helt amatörmässigt och i mycket liten skala förstås.Det var på den tiden vi bodde i en lägenhet i ett samhälle strax utanför Paris, jag var mitt inne i ett intensivt skapar-skrivarskede, en period då man är rätt så oåtkomlig för normal kom-munikation. Man lever helt i sin egen värld.

Men ibland måste man ut i verkligheten i ett eller annat viktigt ärende. Nu hade det samlats två-tre ärenden och jag tvingades iväg in till stan. På vägen ner för trappan stoppade hustrun påsen med soporna i min hand, att slängas i soptunnan i garaget. Ett enkelt uppdrag som de flesta torde klara utan problem.Det var en vacker höstdag med sprakande färger. Upplyft och upprymd av allt det vackra omkring mig gick jag med spänstiga steg de två kilometrarna till pendeltåget, klev ombord och satt och njöt av livet. Tåget åkte flera gånger över den ringlande Seinefloden. Höstprunkande parker och trädgårdar bredde ut sig. Allt gled in i den text jag bearbetade i mitt huvud, den bok jag höll på att skriva.

Allt fler människor trängde sig ombord vid varje hållplats, många hade regnfuktiga kläder och flera av dem passade mycket bra ihop med min egen text. Värmen steg i vagnen.  En del tvättar sig kanske inte lika grundligt som du på morgonen. Den franska tvålkonsumtionen lig-ger långt under genomsnittet för Europa, det är ett pinsamt faktum. Just nu kändes det mycket starkt och jag såg att mina närmaste medpassagerare, samtliga prydliga förortsmänniskor i kostym och slips, höstdräkt och öronclips, liksom snörpte på munnarna. Ska de göra! Som de stank!  Då såg jag att jag satt med soppåsen i knät. För att jag lättare skulle kunna bära ner den till garaget hade den stoppats ner i en prydlig bärkasse. Ur den steg odörer som jag genast kunde identifiera som gårdagens fiskrester, uppblandat med annat vars ursprung och innehåll vi bäst låter förbli dolt i den hopsnörda påsen.

Eftersom jag varken kunde flyga upp i luften eller sjunka genom marken, inte ens stiga upp och gå ut, satt jag kvar och försökte se ut som om jag inte alls var där. Det var lätt. Få kan förtränga verkligheten som jag. Jag var i min värld. Soporna i en helt annan.Framme vid Champs-Elysées tänkte jag ställa ifrån mig min börda. Men det var inte lätt. Detta var den höst då Paris hade drabbats av en serie mycket blodiga sprängattentat. Nervositeten och vaksamheten var stor. Med täta mellanrum kom tungt beväpnade kravallpoliser och säkerhetsstyrkor patrullerande. Deras ögon svepte över och genom alla människor som laserstrålar. Man kände deras blick i ryggen. I synnerhet om man försökte ställa ifrån sig en påse. Dessutom hade polisen låtit montera ned de flesta papperskorgarna, presumtiva gömställen för bomber.

Jag uträttade mina ärenden, hela tiden sö-kande efter en papperskorg. En gång försökte jag ställa ifrån mig påsen bakom ett träd, men vips var det en vänlig dam som ropade: ”Monsieur!  Ni glömde er påse”. Hon pekade på den. Alla tittade på mig och påsen. Varpå vi fortsatte vår vandring tillsammans. Nu kunde man ana exakt var Melittapåsen låg och en rund, fettglänsande ring, av okänt ursprung, började tränga fram mitt på andra sidan.Detta var ju löjligt. Jag som hade så mycket att göra hemma hade faktiskt inte tid att agera sopgubbe i Paris. Jag steg på tåget hem igen, jag hade redan förlorat flera dyrbara timmar.

Jag kom fram till vårt hus, gick ner till sopgaraget, befriade mig från min stinkande börda. Min älskade var hemma. Vi pratade en stund om stora och viktiga ting och så sa jag, apropå ingenting: ”Jag ställde ner soporna i garaget”. Hon tittade lite undrande, så sa hon: ”Ja, självklart, jag hade inte tänkt mig att du skulle slänga dem i Paris heller”. Hon log. ”Så tokig är väl inte ens du!”. ”Nej, nej”, sa jag lite trött. Skönt att få vara tillbaka vid skrivbordet igen.

”Det var lätt. Få kan förtränga verkligheten som jag. Jag var i min värld. Soporna i en helt annan.”

Ur Fjärran han drumlar