Herman Lindqvist: Överraskande häck

När gav du din fru ett kalhygge senast? Du kanske inte har hunnit med det ännu? Bra. Vänta ett tag till. Det är inte sagt att hon blir stormförtjust.Allting var trädgårdens fel, denna trädgård vi blev med då vi flyttade till Parisområdet. De skulle vara så hälsosamt och bra, försäkrade alla. Jag var själv djupt skeptisk i början, men så märkte jag snabbt att allt funkar bra, bara man inte lägger sig i. Blommor slår ut, gräs gror, fåglar far som tokiga fram och tillbaka. Ibland måste något åtgärdas. Gräset klippas till exempel. Jag kom tidigt på följande metod för hur gräset kan bli klippt.

1. Man konstaterar vad som behöver göras från  fönstret i arbetsrummet på andra våningen.
2. Man går omedelbart bort från fönstret.
3. Man glömmer bort vad man sett.
4. Nästa gång man tittar, på fredag eller ons- dag veckan efteråt, står familjens trädgårdsodlande gren där i full verksamhet och åtgärdar. Mycket praktiskt.

Punkt 3 kan vid konfrontation utbytas mot: ”plötsligt-ont-i-benet-förstår-inte-vad-det-är”, varpå man haltar in till sitt rum igen.
Från mitt fönster på övervåningen såg jag en dag att grannens hus till höger faktiskt var riktigt fult. Brödrosten kallar vi det för. Det har inga fönster alls på långsidorna, bara på kortsidorna, och ett långt fönster längs hela takåsen.
Som i en ljusblixt såg jag plötsligt chansen! Överraskningen! Jag älskar att ordna överraskningar, nu hade jag en panggrej på gång för den stora dagen som snart skulle komma. Det här skulle hon nog uppskatta. Jag såg där från mitt fönster att om man tog bort cirka 18 gamla päronträd som växte i gles spaljé längs tomt-kanten så kunde man plantera en helt ny hög häck där istället mot den fula Brödrosten. Det vore väl något att överraska med?

Men, som ni vet, blir det inte alltid som man planterar, i synnerhet inte i trädgårdar. Dagen för överraskningen var inne. I hemlighet hade jag förberett allt med ett trädgårdsmästeri. Så fort hon var borta skulle firman komma, ta bort de gamla träden, buskarna, skräp och placera en pampig häck där istället.
Med spänning såg jag dem komma i gryning-en. Fyra gubbar som for som bävrar över träd-gården. Motorsågarna vrålade, jorden sprutade och snabbt försvann allt som skulle försvinna.
Tyvärr var jag själv tvungen att avvika. Men gubbarna visste vad de skulle göra, jag var lugn. Jag lämnade en lapp till hustrun där jag, kor-kad som man är, skrev något om att hon skulle titta ut genom köksfönstret då hon kom hem, så skulle hon få sig tidernas överraskning.
På kvällen då jag själv kom hem och satte nyckeln i dörren, måste jag erkänna att jag hade väntat mig en glädjestrålande hustru. I stället mötte jag en tigrinna. I stället för beröm fick jag mer skäll än vad jag fått på många år.
Överraskning! Skrek hon och drog mig ut genom dörren. Med en ficklampa lyste hon mot det håll där häcken skulle ha stått.
Där gapade tomheten. Bortom den såg man grannarnas fula hus bättre än någonsin. Nu fanns det absolut ingenting emellan oss. I den kala och svarta marken däremot fanns det djupa kratrar. Det såg ut som ett kalhygge eller en bombmatta i Vietnam, en liten en i alla fall. För villabruk. Det vill jag kalla överraskning!

Nu var man inte särskilt populär. Och inte blev fredagskvällen som man tänkt sig.
Trädgårdsgubbarna hade bara gjort vad de skulle. Det var jag som hade missförstått alltihop. De ska visst plantera en häck, men först måste de beställa cypresserna. Sedan måste årstiden vara den rätta. Allt måste stämma. Det var jag som hade haft för bråttom.Under några månader kunde vi, om vi hade lust, titta ut mot vårt gapande hål och bombkratrarna i marken. Men man behöver inte vara särskilt diplomatiskt begåvad för att inse att allt som hade med trädgård och titta ut att göra noggrant undveks i vår familj en lång tid framåt. I stället funderade jag desperat på nästa fredagsöverraskning. Att den skulle ligga inomhus var liksom givet.

Ur "På landet i Paris"