MÅLAREN KOM ALLT TIDIGARE på morgnarna och gick allt senare. Det berodde inte enbart på att han var en duktig och samvetsgrann man som drev sitt eget företag och hade sina egna arbetstider. Han uppskattade nämligen att bli road, i synnerhet om det var gratis. Varje morgon var det likadant. Han kom vid åttatiden, klädde om till målarkläder samt tog fram sin av damm och målarfärg totalförstörda radio. Satte på Radio Nostalgie, stoppade in en Gauloise i munnen och började dagens slit, ivrigt spanande hit och dit för att se vad familjen skulle bjuda på i dag.
Det var morgonen efter det att bilen, teknikens triumf, återkommit från reparationsverkstaden. Där stod den igen, utstrålande kraft och kompetens, till synes vilande i sitt glänsande plåtskal, men i själva verket redo att kasta sig från 0 till 100 på några futtiga sekunder. Lacken glänste, vindrutorna blänkte. Den blinkade mystiskt med sina förnäma larmanordningar. Där vilade en rastande panter under skrovet. Vid minsta repa i lackeringen, ja, bara en illasinnad skugga faller över ratten hoppar pantern fram och ryter. Lampor blinkar, sirener tjuter. Grannarna håller för öronen och ringer efter polisen, vilket är meningen med allt detta oväsen. Nu var allt lugnt.
Målaren gnolade. Radio Nostalgie suckade och sjöng om kärleken som varit och farit. Då hördes missljud i idyllen. Gräsklipparen kom runt hörnet. Öronbedövande oväsen. Maskinen låter som en stridslysten DC3:a på väg att lyfta vilken sekund som helst. Hustrun, koncentrerat sammanbiten, körde maskinen över det nästan knähöga gräset fram mot gruskanten.
Målaren målade, puffade på cigaretten och tittade intresserat på. Hustrun mejade ner gräs som om de var fienden. Hon vände vid gruskanten och skar upp en ny glänsande stig genom bushen. Oljudet närmade sig smärtgränsen. Vid tredje vändningen hände det. Målaren gjorde som han gjort varje dag sedan han kom. Han stelnade, munnen gapade, Gauloisen föll ut.
Hustrun körde ut maskinen lite för långt över gruset, hon vände och såg inte själv vad som hände. Maskinens roterande knivar slog till det översta gruslagret, några små stenar flög iväg med fruktansvärd hastighet likt en rejäl salva ur en kulspruta, träffade teknikens triumf. Vindrutan! Som i nästa sekund förvandlat sig till en mjölkvit mosaik. Den rasande pantern under skrovet kastade sig fram. Larmet gick. Lamporna blinkade, sirenerna tjöt. Hustrun hörde ingenting. Bedövad av gräsklipparens vrål kämpade hon vidare med gräset.
Målaren drog sig lite tillbaka. Han nickade och pekade mot hustrun som ingenting märkte utan fortsatte att med samma ursinne styra genom vad hon själv kallade för savannen, men som jag länge kallat vacker gräsmatta och därför mycket väl kunde vänta med klippningen. Hon varken såg eller hörde något annat. Målaren duckade vid nästa vändning. Här kunde vad som helst hända.
Plötsligt tystnade DC3:an. Istället hördes tjutet från teknikens triumf. Hustrun stirrade på förödelsen, där stod bilen kvidande och tjutande, förvandlad till ett förödmjukat före detta teknikens triumf, liksom blundande med sin nybrutala mosaik till vindruta. Några sek-under senare var allt tyst. Grannarna fick allt-mer att prata om …
–Oh làlà! Sa målaren och slog ut med händerna. Quelle mitrailleuse! Vilken kulspruta, sa han och pekade på gräsklipparen.Hustrun återvände kvidande in i husets barmhärtiga mörker, fast besluten att inte visa sig på länge. Jag befann mig fortfarande på tjänsteresa långt borta. Totalt oförberedd ringde jag som vanligt på kvällen. Det tog en bra stund innan jag i det ursinniga ordflöde som följde uppfattade att den trasiga bilrutan hon talade om inte var densamma som någon dag innan och att målaren inte hade skjutit med en kulspruta utan att det var gräsklipparen. Eller hur det nu var.
UR MED EN GNUTTA FAX
Skriv ut
PDF version
Läs tidningen här
