”NI KAN INTE KÖRA FEL …” brukar folk säga som pekar ut vägen. Ni skulle höra det gapflabb som brukar bryta ut i bilen då jag stannat och frågat vart vi ska. ”Kan inte han!” brukar de grymma barnen vråla och rullar sig av skratt i baksätet. En van iakttagare av mänskliga relationer kan då lätt registrera många bottnar i de skratten, man kan avlyssna munter glädje, men också djupt liggande, bittra upplevelser, hånskratt.
Det finns nämligen inte en så liten by att inte jag skulle kunna gå vilse. Jag har till och med kört vilse i vårt eget garage och det är INTE stort.
Detta är ett verkligt handikapp, i synnerhet i mitt yrke. Det är ju lite pinsamt om jag är på väg till Luxemburg och dyker upp i Spanien. Under en lång tid använde jag mig av metoden ”gör tvärtom”. Om jag instinktivt kände att jag skulle åt vänster, körde jag alltid höger. Det fungerade bra tills mitt lokalsinne kom på den här bluffen och nu också eliminerat denna möjlighet.
Numera känner jag instinktivt inte alls vart jag ska, jag brukar vara totalt borta inom några minuter. Detta är mycket besvärligt och jag brukar skylla åkomman på att jag varit på så många platser att det är svårt att skilja dem åt.
Jag har märkt att alla människor kan indelas i två huvudgrupper, de som hittar och de som inte hittar. Av någon underlig anledning har män mycket svårt att erkänna detta handikapp, det är kanske en väl dold och förträngd drift från våra skäggiga urfäders dagar i grottorna. Det är manligt att hitta som en indian i varje läge. Det hade ju sett väldigt illa ut om våra förfäder tog sin knölpåk och gick ut för att klubba mammut och sedan gick totalt vilse och dök upp tre veckor senare. Sånt går icke an.
Fast jag har min privata teori att det var just på detta sätt som de stora folkförflyttningarna och upptäckterna gjordes, av vilsegångna för-fäder helt enkelt. De strövade omkring med knölpåken på axeln och vägrade erkänna att de i själva verket inte hade en aning om var de var. Sålunda upptäcktes till exempel Sverige och det var en vacker sommardag, förfäderna greps av yra, brände kanoterna och kunde sedan sätta sig i säkerhet när vintern kom. Detta är en intressant teori som jag just nu forskar i och så småningom ska utreda lite mer i ett separat, vetenskapligt arbete. Politiker, diplomater och journalister brukar ibland skriva sina memoarer och ge dem förment anspråkslösa titlar av typen: Anteckningar från några asiatiska vandringsår – försök till dagbok.
En mig mycket närstående livskamrat föreslog en gång att mina memoarer skulle heta ”Irrfärder – eller spaning efter de mål som flytt”. Det var då jag tagit henne på ännu en av dessa intressanta rundturer där jag för-säkrar att restaurangen vi söker ligger bara ett litet stycke till höger och sedan vänster … eller var det tvärtom … vänta nu …Fördelen med dessa oplanerade irrfärder är att man ofta träffar så mycket intressanta människor, ser okända platser och hittar restauranger man inte haft en aning om, problemet är bara att hitta tillbaka en gång till.
Jag brukar alltid försöka se till att någon i närheten är stigfinnare, sedan överlämnar jag mig tryggt i hans/hennes händer. Som den gången på Cypern då jag och en kollega skulle ta oss hem från hotellet från hans bostad och vi bägge gjorde exakt detsamma, överlämnade oss tryggt i den andres händer. Efter cirka en timmes bilresa kors och tvärs i rasande fart på alldeles nattomma gator i Nicosia insåg vi bägge att ingen av oss hade en aning om var mitt hotell låg.Plötsligt befann vi oss inne i den turkiska sektorn, omringad av yrvakna soldater med kulsprutepistoler, taggtråd och skyddsbommar, och det tog oss många timmar att komma ur den knipan. Så nästa gång du ser någon som försöker se ytterst tankfull ut och liksom på måfå strövar genom lokalen, tänk på att det kanske bara är en kollega till mig som försöker hitta tillbaka till sitt bord, men inte tusan kan komma ihåg var det stod. Hjälp honom.
Ur Herman Lindqvist i Paris – gallfeber
Skriv ut
PDF version
