Herman Lindqvist: Flyttdags

Så var det dags igen. Där satt vi, för tjugosjätte gången i kaoset som uppstår då ens hem paketerats och stuvats in i flyttbilen, dörrarna stängts och allt är på väg. Bokstavligt.Kvar i väggarna och på golvet i den tomma lägenheten finns bara minnen av tavlor och möbler. Det är som att vandra i ett svartvitt negativ.

Timmarna, ibland dygnen som följer är berusande. Dessa ögonblick i livet då man inte har något hem alls, då allt man äger flyter. Då allt ännu går att ändra. Det kan vara gastkramande timmar eller dygn.
Nu stod vi där för tjugosjätte gången. Det var dags igen och vi såg hur vår flyttbil försvann över den kastilianska högplatån. I öronen ringde ännu berättelserna som flyttkillarna piggade upp oss med innan de åkte. Som den gången då hela flyttbilen med släp och allt bara försvann en natt i rom. Rubbet var borta. Allt vad den familjen ägde och hade här på jorden. För alltid, trodde de alla. Men så hittade man bilen igen, tre dagar senare, några kilometer därifrån, nästan orörd.Värre gick det för en annan svensk familj. De fick hela sitt bohag uppbränt. Bilen brann som en fackla en natt i Baskien. Kvar fanns bara några sotiga eldfasta formar.

Nu skulle vi flytta tillbaka till Paris. För första gången hade vi köpt ett eget hus. Med trädgård. Över 40 fruktträd. Trädgårdsland. Gräsmattor, rabatter, hallonhäckar och en massa annat jag bara hört namnet på. Jag hade visserligen skaffat en bra bruksanvisning med bilder på det mesta i en trädgård, men jag hade inte hunnit identifiera allt ännu. Hittills har mitt intresse för trädgårdar ald-rig sträckt sig längre än till verandan på någon trevlig uteservering. Jag har alltid tyckt det är trevligt med lite grönt i bakgrunden, men man behöver väl inte gå dit själv. Men familjen tyckte det skulle vara roligt. Och vi 48 års ålder blev lägenheten mig trång, där jag bodde med böckerna mina.

Tjugosex gånger har man flyttar, men varje gång är ändå olik alla andra. Ta bara en sådan sak som det stora TV-skåpet, av en sådan modell som det franska borgerskapet har för att maskera att de har TV. Jag vet att det inte är lätt, för då vi flyttade in i Madrid behövde fyra spanjorer en hel vecka för att få in det till oss i etapper.Nu bar de två svenska killarna in skåpet i vårt nya hus i Paris som om det var fotpallen till TV-fåtöljen. Eller detta med böckerna. I Papperen står det att vi har 151 hyllmeter böcker. Någon korkad tänkare har kläckt ur sig att ”kunskap är lätt att bära”, men ni skulle ha sett den unge franske hantlangaren vars allra första börda i denna bärande karriär råkade vara våra kunskaper. Han vacklade hem på kvällen grubblande över sitt yrkesval.

För att något förbättra min position hos dessa som slet i sommarvärmen, skickades jag iväg för att köpa öl. På vägen upptäckte jag en för mig totalt ny bokhandel. En stor sådan. Jag drogs in. Tre timmar senare upptäckte jag var jag var, och varför. Jag skyndade iväg, köpte mina öl och kom hem till de törstande, totalt utslagna flyttkillarna, som reste sig ur gräset redan vid klirret från min påse borta vid grinden. Hustrun däremot, hon stirrade på min andra hand, i den hängde två kassar, med böcker. Skamsen fick jag ge dem ifrån mig, flyttkillarna skakade på huvudena. Nu har vi 151,5 hyllmeter böcker.

Ur Herman Lindqvist Bok "På landet i Paris"