”Jag rusade ut. Skrek och gapade. Viftande med händerna samt utstötande allehanda urvrål. Mycket effektivt. Råhjorten försvann mot grannens planteringar.”
Ofta står äventyret alldeles utanför dörren, fast man inte vet om det. I synnerhet om man är i Stockholm, denna stad som i internationell storstadsjämförelse bara är en observationsstation med goda fiskemöjligheter som sticker upp ur vildmarken. Stå i Kaknästornet och ni ser hur skogen trycker på vid stadsportarna, laxarna hoppar i centrum och på nätterna brölar urskogsvrålen över piazzorna. Bara i denna förnäma huvudstad kan man uppleva det som hände en natt då vi lånat bekantas hus i en närförort. Där låg man i ljuvaste sömn och drömde de underbaraste saker, då ens kära plötsligt och handgripligen drog ner en till verkligheten igen.
”Vakna, vakna” viskade hon. ”Det är någon som försöker komma in genom fönstret.”
Vi lyssnade. Utanför i den tidiga gryningstimman hörde man verkligen något slags tungt stönande, flåsande ljud och sedan något som strök mot väggen. Det var mycket tidigt lördag morgon.
”Det låter som ett knivskuret fyllo som stönar” sa jag utan att tänka mig för. ”Säkert någon tonåring som varit i slagsmål.” Hustrun blev alldeles till sig. Vi lyssnade. Jo, det liksom brölade till och det där skrapande, hasande ljudet mot väggen hördes alldeles tydligt. Så stönandet igen. För min inre syn såg jag hur en svårt skadad människa stapplande försökte ta sig fram längs vår husvägg. Det var ingen tvekan längre. Det var kanske en dräpt spion från regementet i närheten som ville överlämna sitt sista budskap? Ja, som ni hör är det ju inget fel på idéerna. Man har ju varit med förr. Min kära låg som en stel pinne, ögonen stora som mörkerseende parabolantenner. ”Äsch”, sa jag käckt. ”Det är nog inget konstigt. Det är säkert bara en ko.” ”Ko!”, sa hon. ”Du är inte klok. Du vet ju ingenting om djur, det finns väl inga kor här! Ute! Vi den här tiden!”
Själv låg hon som hopsmulten med underlaget i sängen. Det var omöjligt att få upp henne. Så jag var väl tvungen att undersöka vad kossan ville. Försiktigt, försiktigt kikade jag ut. Där stod ingen ko. Men ett sprött djur med horn på. Med en tulpan i mun. Han tittade snabbt upp. Kastade med huvudet och tuggade frenetiskt våra goda vänners djupfrysta blomsterlökar som låg gömda i decimetertjock nyfallen snö. Han hade kommit halvvägs genom odlingen redan.
Eftersom detta inte var Out of Africa kunde djuret inte vara en gazell. Den saken var klar: Det såg till och med jag utan glasögon. ”Typisk hjort”, sa jag. För man har ju sett sådana där uppstoppade huvuden på ölkrogarna i Tyskland. Med horn på. ”Rådjur”, sa hon. ”Klantskalle”, tillade hon som om det var någon sorts artbestämning. Nu vaknade jägaren i mig. Det är i alla fall bara 330 generationer sedan de första jägarna kom till Sverige. Det är inte så lång tid med tanke på att det inte omspänner mer än 10 000 år. Ungefär, ge och ta 500 år. Det finns en urman i oss män. I vissa lägen, som då man står öga mot öga mot vilddjuren, sprätter det liksom till i generna.
Men något har hänt genom de 330 generationerna. Jag vill icke döda när det sprätter till i generna. Nej, förökning ligger mer för mig. I värsta fall bevara för evigheten. Så då jag såg vilddjuret där var min, flockens ledares, snabba och manliga order till min kvinna: ”Hämta kameran!” Jag såg hur ljudkänsligt djuret var. Vid minsta rörelse och viskning ryckte han till och slutade mumsa på tulpaner.
Tulpanerna! Tänkte jag plötsligt. Vi måste rädda rabatten. Vad skulle våra vänner säga om vi låtit bockhjortar äta upp de mödosamt planterade dekorationerna.
Jag rusade ut. Skrek och gapade. Viftande med händerna samt utstötande allehanda urvrål. Mycket effektivt. Råhjorten försvann mot grannens planteringar.
Då blixtrade det liksom till. En fotoblixt. Där stod jag i tofflor och t-shirt, utan underrede, vilt viftande i decimeterdjup snö i den tidiga gryningen. Där inne stod min kära och vinkade med kameran. Varpå följde långa och sega förhandlingar. Utpressning skulle jag kalla det. Hon vann.
UR ”MED EN GNUTTA FAX”