Brandman i rymdddräkt

En solig och varm sommareftermiddag då jag varit ute och köpt tidningen och som alltid kom hem glatt visslande och vänlig mot hela världen, möttes jag av en ylande hund och en skrikande familj.
Hunden hade blivit stungen av en geting och yngsta dottern vrålade att hon var mest stungen av alla. På två ställen.

Vår tomt var utsatt för en fientlig attack av synnerligen aggressiva bålgetingar. Deras kombinerade flygbas och rövarnäste visade sig vara en fotbollsstor klump uppe i en hög buske alldeles intill altanen. Där for de ut och in som kamikazepiloter. Den som vågade närma sig blev genast anfallen från alla håll. Intresserad som man är ville man naturligtvis ha ett foto på denna zoologiska sensation i ens egen trädgård. Vad var då naturligare än att jag tog kameran samt uppmanade min älskade närstående kvinna att föra buskens grenar åt sidorna, så att getingboet kunde dokumenteras för en häpnande eftervärld. Kvinnan gjorde så. I två sekunder. Varpå hon skrikande försvann i huset. Stungen i bröstet. Förmodligen var det något gift i getinggadden, för aldrig har jag hört så ilskna och för mig nedsättande kommentarer som under de efterföljande tio minutrarna. Stoiskt vårdade jag hennes skada, trots alla förolämpningar. Nu hade vi ett stort problem. Vad gör man då man har en fotboll full av hysteriskt giftiga getingar i trädgården?

Jo, i Frankrike ringer man till brandkåren i livets alla svåra skiften. Den franska brandkåren släcker inte bara bränder och räddar liv i skog och sjö. Den lyfter också ned katter ur träd, hjälper folk in som blivit utelåsta på balkonger, förintar getingbon och mycket annat. Dessutom är det brandkåren som anordnar de bästa balerna på nationaldagen 14 juli.
Ett enda telefonsamtal och voilá, där kommer folkets hjältar och under åskådarnas dånande applåder räddas de nödställda.
Vi fick vänta cirka en timme, för vår brandkårs getingexperter var på annat uppdrag. Men så kom de, två stycken unga män iförda rymddräktsliknande munderingar.
Vi hade satt oss i säkerhet bakom låsta fönster och dörrar. Den ene brandmannen hade en stor giftspruta i näven, den andre en plastpåse. De sprutade på getingboet varpå rymd-mannen som stod närmast ryckte ner allihopa och tryckte ner boet i påsen. De sprutade gift i öppningen samt tillslöt påsen. Det var en massaker.
Rymdmännen fällde upp sina visir. De log mot solen och mänskligheten. Vi hurrade och applåderade. Under glada rop och vinkningar avlägsnade sig brandmännen med påse och döda getingar.Det är inte så underligt att franska brandmän år efter år vinner opinionsundersökningar om vilken yrkesgrupp som är landets mest populära. Allt detta kostade inte mer än ett lokalt telefonsamtal.

Fast i trädgården var det riktigt sorgligt ett helt dygn till. På kvällen kom den ena getingen efter den andra flygande, trött efter en lång arbetsdag. De svävade runt, runt den plats där deras hem en gång hängt. Där deras mor fött kull efter kull av bröder och systrar. Där hade de växt upp och slitit sida vid sida och tillsammans byggt denna imponerande bostad. Där fanns nu ingenting. Bara ett tomrum, stort som deras försvunna barndomshem. Deras surr och hummande var fyllt av längtan och sorg. ”It’s hell out there”, som Hemingway brukade säga och peka mot djungeln.
Nästa dag var de alla borta. Lite skamsna vågade vi oss ut igen. Somliga med plåster på de mest intressanta ställen.

UR HERMAN LINDQVIST BOK"TACKA KATTEN FÖR DET"