Bjuda igen

Det finns mycket exotiskt och intressant i Sverige. Ett av de mest exotiska fenomenen är hur man umgås. De flesta svenskar umgås mycket sällan, man har helt enkelt inte tid. Först måste man göra så mycket annat och då man äntligen har lite tid över vill man verkligen inte förstöra den med en massa främmande hemma.

Det heter så i många svenska hem, främmande, då man kanske menar god vänner eller rent av nära släktingar. Mer främmande än så behöver det inte vara.
Då man uppskjutit sitt eget umgänge för länge uppstår fenomenet att man är tvingad att umgås. Man måste ”bjuda ugen”, som det heter på svenska.
Det är ännu ett av dessa oöversättliga svenska uttryck som utlänningar brottas med. I synnerhet som den som säger att han måste ”bjuda igen” inte har bjudit alls. Detta kan vara svårt att förklara i en hast för den som kommer från en annan världsdel.

Det finns många liknande uttryck, så fulla av mening för oss, men totalt obegripliga för en nyanländ man från exempelvis Burkina Faso: ”Vi kan gå hem till mig, men jag har inget hemma” Eller ”Va! Klockan är halv sju och du har inte köpt ut!” Man måste ha bott en tid i svensk kultur för att förstå dramatiken som ligger dold i dessa till synes banala meningar.

Men det är alltså då en svensk uppskjutit sitt umgänge i det längsta som man kan höra repliker av denna typ i svenska bostäder: ”Jäklar, vi måste ta hem Pelle och Gullan … Sixten och Märta också … Och de där Brakefjälls! Nu går det inte längre.”

En svensk förstår då att familjen blivit bjuden ett antal gånger till dessa personer och nu måste man bjuda igen. För det värsta en svensk vet , näst efter delad semesterstuga med en nära släkting, är att stå i skuld till någon, att inte ha gjort rätt för sig.

I andra länder kan människor träffas bara för att umgås, själva samvaron är huvudsaken. De verkar sitta där och ha trevligt. Samtalet flyter lätt och roligt, alla skrattar.

Vi svenskar gör inte så. Vi skruvar oss lite generat. Vi harklar oss. Vi vet inte riktigt vad vi ska säga och vi sitter andäktigt lyssnande till de där Brakefjälls parkeringsproblem som om varje ord innehöll någon djupare mening och inte alls är pladder för att fylla tystnaden. Eller Sixtens ryggproblem. Allting bara bekräftar den gamla sanningen att somliga verkar aldrig må bra om de inte mår lite dåligt.

I tystnaden mellan två inlägg hör man hur chipsen tuggas och någons mage kurrar. De enda som verkar ha kul är de som står och blåser rök på varandra på balkongen.
Stelheten kan skyllas på att det bara är när man tvångsumgås som man har skorna på sig i svenska hem. Man sitter där med inspärrade tår och känner sig exakt så klumpig som man är.

Vi måste äta när vi umgås. Själva meningen med en tillställning på kvällen är att man ska få något att äta och dricka. Detta tackar man för efteråt. Omständligt och mångordigt, som om det var därför man kommit. För att få sig en bit mat gratis, inte för att umgås. Det andra kan man tacka för om man vill. Visserligen är det några generationer sedan fattigsverige försvann bakom flyttlass till industrisamhället. Men djupt inom oss alla finns fortfarande känslan kvar att det är något märkligt att bli bjuden på mat. Man tackar. Man tackar varje gång man får en ny rätt och man tackar efter maten. Och man tackar ännu en gång nästa gång man möts.

Det går alltså lite trögt med själva umgänget i början. Men plötsligt händer något. Det brukar ske ungefär vid andra påfyllningen i glasen. Stämningen stiger.
Det är samma förvandlingsnummer varje gång. De där människorna som man tvingats ”umgås” med verkar plötsligt riktigt trevliga. I de varma stearinljusens sken blir alla ansikten vackra och intressanta, ögonen lyser. Alla tillsammans är ju ena rikitga fynd. Att man inte märkt det förut. Alla rör sig behagligt, varje gest, varje huvudvridning ingår som en väl inövad balett med snabba scenbyten.

Där ute på gatan masar sig den trista vardagen vidare. Antagligen. Vad vet vi. Världen utanför finns inte längre. Bara detta rum med dess ljus och de immande glasen. Ett rum fyllt av värme, välvilja, total generositet mot allt och alla. Nu när måltiden går mot sitt slut har man inte bara lust att ta alla i famn. Man gör det också.
Nu kommer brytpunkten.

Är detta en fransk middag går man hem då maten är slut och kaffet är drucket. Klockan är omkring midnatt. Man är på gott humör och tycker hela hemvägen att det var en trevlig afton. I Sverige grips vi i detta ögonblick av svår separationsångest. Ingen vill gå hem. Fram kommer klirrande flaskor. Ner sjunker man i soffor och fåtöljer. In somnar mången så småningom. Och efteråt, då man fått stryka minst en dag i almanackan, svär man att nu får det jäklar anamma ta lång tid innan det bjuds igen. Fast ibland är det kul hela kvällen. Det lilla man minns glömmer man aldrig.